toflan

Det blev en god persisk-kinesisk-irländsk middag på Öland. Sigge trodde nog han hamnat i paradiset. Alla som var där bara avgudade Sigge och pratade och gossade med honom mest hela tiden! Till och med Shek verkar ha smält lite...(Han är jätterädd för hundar men numera är Sigge ok). Sigge å sin sida anlade såklart sin allra sötaste och gosigaste min så att alla smälte extra mycket..Efter en stunds vila hemma efter middagen stack vi ut i skogen, Paul var oxå med, perfekt för att träna lite markeringar i svår terräng...

Vi började med att promenera respektive rusa av oss i skogen. Vissa av oss rullade sig även på pinnar medan andra plockade lite svamp..Kan meddela att Pauls lokalsinne härmed förklaras som obefintligt, inte konstigt vi gick vilse i skogen i stugan på semestern...idag var det jag som räddade oss och hela tiden visste var vägen var (Paul pekade åt motsatt håll han... :P)

Vi inledde med att kasta några markeringar i ormbunkarna i skogen. Det var lurigt, men bara lite eftersom Sigge ju springer under ormbunkarnas blad och därmed ser rätt så bra på marken ändå. Vi gick vidare och hittade ett riktigt risigt ställe och med ris och snår framför oxå så det blev extra lurigt. Sigge fixade tre markeringar jättebra och dummien som Paul kastade ut när vi tränade fotgående (hehe) fick han hämta in som ett linjetag i slutet - raka vägen ut till området och hittade den bums.

I skogen mötte vi två olika schäferekipage, en dam med en schäfer och senare en farbror med TRE och alla morrade och ville äta upp lilla sockerSigge. Han gick fint fot bredvid och jag hade godis och gullerösten i beredskap. Skönt att han inte behöver svara upp! Det händer mer och mer sällan nu, tror han är lite mer trygg i sig själv numera. Han umgås ju bara med snälla hundar så han har väl lärt sig att han inte behöver bli rädd.

Vi avslutade med att kasta några markeringar på ängen. Där var det högt tätt gräs, superlurigt. Alldeles FÖR lurigt visade sig. Sigge som ju ändå är en hyfsad markör med en ganska bra nos sprang omkring som en yr struts! Huvudet högt uppe och lixom studsade fram för att se bra. Då och då slog väl näsan på sig, men för det mesta var det ögonen som jobbade. Det var inte så lyckat i tätt högt gräs med valpdummies..det tog en GOD stund innan han hittade det han skulle och kom hem igen. En gång fick jag till och med ta in honom och Paul fick kasta en ny.

Jag förstår inte...jag har inte märkt av att han jobbar SÅ dåligt med nosen förut. Jo, vi såg det ju förra veckan, men så här dåligt har det aldrig varit. Antingen har han smittats av noskvalster eller så har vi helt enkelt aldrig kört i så svår terräng, men vi har ju tränat på ängen förut....Tja, det är väl bara att träna på luriga markeringar nu fram till provet så får vi se. Ska rådgöra med mina gurus... ;)

För övrigt så tränade vi oxå på att Sigge inte ska bestämma var vi ska stå eller att han inte får ställa sig framför mej. Det märks på en gång att någon annan är med och kastar, han blir mycket mer disträ. Det är bra att träna på med andra ord!